Romer och begravningar

Romer,(av rom, vilket betyder ”människa” på romani) är en folkgrupp. Folkgruppen har även tidigare kallats zigenare, en term som uppfattas som nedsättande och numera undviks i offentliga sammanhang i Sverige. Gammalt grekiskt ord på ett vandringsfolk som tros ha sitt ursprung i norra Indien och nuvarande Pakistan.
På grund av religionsförföljelse, hungersnöd och sjukdomar lämnade de Indien på 1000-talet. De kom till Grekland på 1300-talet, där de fick sitt namn, och Sverige på 1500-talet.

Det finns tre huvudgrupper; Sinti, Kalé och Rom. Dessa är sedan uppdelade i undergrupper som i sin tur är uppdelade i familjer.

Romer anpassar sig ofta till religionen i det land man kommer till. Därför är de flesta katoliker, ortodoxt kristna men muslimer, pingstvänner och Jehovas vittnen förekommer också. Familjen och släkten är ytterst betydelsefull och utgör basen för tryggheten i livet.

 

Romsk begravning

När en rom dör vill man vaka i mellan ett och tre dygn efter dödsfallet. Begravningen skall sedan ske så snabbt som möjligt. Vuxna romer skall alltid jordbegravas men man vill inte ha jord direkt på kistan. Detta för att man har höga krav på renlighet och det faktum att den döde måste ”kunna andas”. Man löser detta genom att gjuta en kammare som kistan kan stå i.

Då familjesammanhållningen är viktig kommer det ofta mycket folk till begravningen. Den döde skall som regel vara klädd i nya kläder. De händer att klackarna på skorna tas av för att den döde inte skall gå igen. Den döde räknas även efter döden in i familjegemenskapen.

 

• Möjlighet till likvaka

• Kläs i regel i egna kläder 

• Många begravningsgäster 

• Kremation undantagsfall